*
November 1999 / oktober 2000 /
20. desember 2013
Charlotts to brev til det
norske Amnesty
• • • • •
Charlott
Johansson og hennes foreldre hadde Siv Westerberg som
advokat. Siv Westerberg stiller det krav til alle hun
hjelper i barnevernssaker, at de samtykker til så full
publisering som mulig, og gir henne ikke-reversibel
fullmakt til å skaffe så megen offentliggjøring som mulig
av alle aspekter av saken, på et hvilket som helst
tidspunkt. De nedenstående brevene er publisert på flere
nettsteder i samsvar med denne avtalen. De er publisert her
den 20 desember 2013.
Norske Amnesty besvarte ikke Charlotts brev. Etter at
Charlott ble fri fra det svenske sosialvesenets omsorg
høsten 1999, skrev hun ytterligere et brev til Amnesty i
Oslo for å etterlyse hvorfor de ikke hadde besvart hennes
rop om hjelp. Heller ikke dette brevet ble besvart.
På NKMRs symposium i Göteborg 17 juni 2000 fortalte
Charlott Johansson, sammen med sine foreldre, om sine
opplevelser av tvangsfjerningen og adskillelsen fra
familien, og fluktforsøkene og den psykiske mishandlingen
som hun hadde måttet leve med i seks år under det svenske
barnevernet.
• • • • •
10
november 1999
Norska Amnesty
Övre
Vollgate 13
Postboks
702 Sentrum
N-0106
Oslo
Norge
Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er
hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka
utsätts för av svenska socialmyndigheter och
polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är
av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som
jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter
(Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads
kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit
mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser
att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan
ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och
ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för
att tjäna pengar på dem.
Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9
år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de
inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick
då till min lärarinna och beklagade mig över mina
föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på
lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav
mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen.
Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt
för sexuella övergrepp hemma.
Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade
haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa
flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra
barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om
sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit
utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att
hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på
min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop
en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer
att jag hade haft samlag både med min pappa och med min
15-åriga bror.
Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var
fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till
socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa
och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju
helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och
min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han
sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han
tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga
ungdomarna på den anstalten som var kriminella var
utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var
inlåst där.
Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu
värre.
Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna.
Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och
sedan fördes jag till ett fosterhem.
Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt
till med genom den påhittade historien om sexuella
övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna
att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som
ville tro på mig då.
Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så
tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett
barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt
mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att
fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar
på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så
använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll
eller lantbruk.
Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och
socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd.
Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast
bara under övervakning av socialarbetare.
Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden
mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma
personer som bor i ett eget hus på landet.
Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan
jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag
en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar
under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min
7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna
skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade
rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt
övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför
borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!
De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit
förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som
tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga
fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag
utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste
fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna
hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att
på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan
ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som
ladugårdsförman hade betalt för att göra.
Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga
barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig
gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men
efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig
och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.
Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en
flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för
svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande
tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och
flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren
till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på
anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas
eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar
överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen
och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda
tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta
dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera
månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som
jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo
i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men
jag tilläts ej söka läkarvård.
Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar
städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett
livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella
ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.
För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och
håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter
och polis.
Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att
få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa
föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror
är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var
ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade
historia blev orsaken till allt detta.
Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om
jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa
mig och spärra in mig på anstalten igen.
Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt
för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade
föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår
familj.
Hjälp mig!!!
Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder
svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag
håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott
Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson,
Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår
familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv
Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69
Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg
vidarebefordrar brevet till mig.
Med vänlig hälsning
Charlott Johansson
*
Tun den 7. oktober 2000
Norska Amnesty
Postboks 702 Sentrum
(Øvre Vollgata 13)
NO-0106 Oslo
Norge
Jag sänder Er en kopia av det brev som jag sände Er för ca
1 år sedan. Jag befann mig då på flykt undan de förfärliga
förhållandena som svenska socialmyndigheter utsatte mig för
i fosterhem och ungdomshem.
Jag kan nu meddela att när jag varit på flykt några månader
och hållit mig gömd så gav de svenska socialmyndigheterna
så att säga upp mitt fall och tvångsvården av mig upphörde.
Det var helt underbart. Jag kunde flytta hem till mina
föräldrar och sluta att gömma mig och kunde få börja gå i
skola. Detta att tvångsvården av mig upphörde var hösten
1999. Mina föräldrar talade med skolan och jag fick
stödundervisning för att taga igjen det jag hade förlorat
under flykten och jag avslutade grundskolan vårterminen
2000. Nu går jag på gymnasieskolan och allt är bra och jag
är lyckligen återförenad med mina föräldrar.
Men jag skulle vara väldigt intresserad av att få veta om
mitt brev till Er för ca 1 år sedan föranledde någon åtgärd
från Er sida. Jag fick aldrig något svar från Er men det
kan ju ha berott på att brevet på något sätt kommit bort
när jag befann mig på flykt.
Men jag skulle alltså vara utomordentligt tacksam om Ni med
några rader ville tala om vad Ni gjorde med mitt brev. Tog
Ni någon gång kontakt med svenska myndigheter?
Jag hör med allra största intresse från Er.
Med vänlig hälsning
Charlott Johansson
*