Sakkyndiges virksomhet i
Bjugn-saken – analyse og vurdering foretatt av
vitnespsykolog Astrid Holgerson
Bjugn-saken var en sak der det på det lille sted Bjugn på
nordvest-landet i Norge ved begynnelsen av 1990-tallet
fremkom beskyldninger om at én eller flere personer skulle
ha begått seksuelle overgrep mot et stort antall barn i en
barnehage på stedet. Flere mennesker ble siktet, én av dem,
barnehageassistent Ulf Hammern, ble tiltalt. Han ble
frifunnet. Ulf Hammern og hans kone Jorid Hammern har
senere utgitt en bok hver om saken. Det samme har
journalist i VG Hans Kringstad. Både under rettssaken, i
bøkene, og senere, er det kommet frem illuminerende
opplysninger om hvordan særlig "hjelpeapparatet" –
barnevernet i Bjugn, forskjellige psykologer, psykiatre,
leger og andre – i realiteten bidro til å drive saken frem
uten saklig grunnlag. Bjugn-saken har atskillig likhet med
den danske Vadstrupgårdsagen. Se forøvrig:
"Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge" av
Knut Ahnlund:
http://www.nkmr.org/artikel_katastrofen_i_bjugn_av_knut_ahnlund.htm
;
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för
sexualbrott av Knut Ahnlund
Når mennesket blir rovdyr av Valerie
Kubens
Usakkyndige psykologer av Knut Grepstad
Lærer psyko-fantastene noe? av Marianne
Haslev Skånland
Tilleggstraume for Bjugn-barna? av Lena
Hellblom Sjögren
Om Vadstrupgårdsagen af Leif Blædel
På den anden side. 10 indlæg i
pædofili-debatten redigeret af Jette Rantorp
Den svenske vitnespsykologen Astrid Holgerson var sakkyndig
vitne for forsvaret under rettssaken mot Ulf Hammern. Hun
gransket da blant annet påstander og vurderinger fremsatt
av to rettsoppnevnte psykologer, Elisabeth Backe-Hansen og
Knut Rønbeck. Disse to er vel kjent, dels gjennom bøker og
artikler, dels gjennom sine aktiviteter som sakkyndige for
rettsapparatet og barnevernet. De blir også etter sin
deltagelse i Bjugn-saken fortsatt svært meget brukt av
norske myndigheter i tallrike barnevernssaker og
barnevernsrelaterte saker. Astrid Holgerson gransket også
et dommeravhør av et påstått skjendet barn; avhøret var
utført av klinisk pedagog Anne-Kirsti Ruud fra Nic Waals
institutt, et institutt som har beskjeftiget seg meget med
sexovergreps-saker. Holgerson ble avhørt i Frostating
lagmannsrett om disse sine to analyser.
Astrid Holgersons analyse og vurdering av de to
psykologenes sakkyndig-arbeid i Bjugn-saken, og av den
kliniske pedagogens avhør av et barn i samme sak, gjengis
her med forfatterens velvillige tillatelse. Det samme
gjelder hennes redegjørelse om vitnespsykologi som ble
fremlagt skriftlig for retten. En del av teksten i analysen
av dommeravhøret er en repetisjon av deler av den generelle
redegjørelsen. Vi har allikevel valgt å fremlegge
dokumentene i sin opprindelige form fra 1993-94.
Dokumentenes rekkefølge er:
1. redegjørelsen for vitnespsykologisk teori og anvendelse
2. redegjørelsen for de to psykologers sakkyndig-arbeid i
Bjugn-saken
3. redegjørelsen for den kliniske pedagogens avhør av et
barn i Bjugn-saken
Astrid Holgersons avhandling
Fakta i målet –
vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i
enskilda rättsfall, som er referert til i hennes
redegjørelser, er tilgjengelig på nettet på adressen til
Stiftelsen för rättspsykologi:
http://www.dynam-it.com/forpsyk/index.html
* *
3. november 2001
Marianne Haslev Skånland
* * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * *
I
Om vittnespsykologisk teori
och tillämpning med inriktning på utredningar rörande
sexuella övergrepp mot barn och ungdom
Den akademiska vittnespsykologin i Sverige har haft sitt
hemvist vid Stockholms universitets pedagogiska institution
alltsedan mitten av 1950-talet, då Arne Trankell blev
institutionens professor. Med utgångspunkt i det välkände
Lars-fallet (fotnot 1) och grundat på ett omfattande
empiriskt material från egna utredningar i ett antal
komplicerade rättsfall, där ord stått mot ord, kom Trankell
att utveckla en vittnespsykologisk utredningsmodell,
formell strukturanalys (fotnot 2), som innebär att
utredaren genom en systematisk och explicit redovisad
psykologisk och utsage-psykologisk analys prövar
alternativa tolkningar, som det föreliggande materialet i
ett enskilt rättsfall kan ge upphov till. Ett minimikrav
för att en tolkning skall kunna accepteras är att den inte
lämnar någon väsentlig information i materialet oförklarad
och att den kan anses rimlig mot bakgrund av den totala
informationen i det föreliggande fallet. (Om formell
strukturanalys se bilagt utdrag ur Holgerson, 1990, sid
44-49.)
Forutom allsidig psykologisk grundkunskap måste
vittnespsykologen således ha utbildning i utsagepsykologisk
teori och analysmetod. Den vittnespsykologiska utredningen
skall ge domstolen ökad kunskap om ett muntligt
bevismaterials kvalitet, dvs utreda utsagornas
uppkomstbetingelser alltifrån den ursprungliga tillkomsten
fram till det aktuella bedömningstilfället.
Vittnespsykologens utsageanalys, hypotesprövning och
underlaget för bedömningarna skall dokumenteras och i det
skriftliga utlåtandet redovisas i sådan omfattning och på
sådant sätt att det är möjligt för domstolen att
kontrollera tolkningarnas giltighet, då den skall göra sin
självständiga bedömning av den sakkunniges yttrande. (Om
utsagepsykologi och realitetsanalys se bilagt utdrag ur
Holgerson, 1990, sid 36-43; fotnot 3.)
Vittnespsykologin daterar sig tillbaka till seklets början.
Tyskland och Sverige har varit föregångsländer inom den
vittnespsykologiska metodutvecklingen,
dvs hur man på ett för domstolar och parter kontrollerbart
sätt i enskilda rättsfall skall kunna tillföra generell
psykologisk kunskap rörande exempelvis perception,
minnesfunktioner (fotnot 4), inlärningseffekter,
förhörspåverkan, mediapåverkan, grupptryck i teamarbete,
barns suggestibilitet (fotnot 5), m m. Psykologer, som
medverkar i rättsfall med bedömningar av utsagors
tillförlitlighet rörande incest och sexuella övergrepp
måste hålla sig ajour med den vetenskapliga forskningen på
området och förutom allsidig psykologisk kunskap också ha
förmåga att lämna sin behandlarroll och bli den
ifrågasättande utredaren (fotnot 6).
Vittnespsykologer kom alltifrån seklets början i stor
utsträckning att anlitas av rättsväsendet i utredningar om
sexuella ¨overgrepp (inkl incest), och inriktningen var
framförallt att ta ställning till enskilda personers
"trovärdighet" i dessa mål. Då detta visade sig vara en
mycket osäker bedömningsmetod, eftersom trovärdighet inte
är någon konstant och mätbar egenskap, började man inom den
tillämpade vittnespsykologin från slutet av 1940-talet i
stället att fokusera personers utsagor och dessa utsagors
tillförlitlighet. Utsagepsykologins utveckling, som
startade i Tyskland (Undeutsch), och den utsagepsykologiska
analysens realitetskriterier har sin empiriska grund i, dvs
bygger på, systematiska studier av omfattande autentiska
utsagematerial från rättsfall rörande sexuella övergrepp
mot barn och ungdom (fotnot 7).
Då det gäller problemområdet incest och sexuella övergrepp
mot barn har det senaste decenniets ensidiga och
historielösa informationsspridning i Sverige medfört att
mycket av den litteratur, som lyfts fram och åberopats i
debatt- och bevissammanhang och som använts i utbildningar,
saknar vetenskapligt belagt underlag för många av sina
budskap. Ett exempel på detta är alla de listor över
generella "tecken" på incest, som publicerats av olika
författare, och som ofta åberopas som stöd för misstankar
om sexuella övergrepp (fotnot 8). En vanlig brist i de
studier som åberopas är att man redovisar egenskaper hos
grupper av barn som faktiskt varit utsatta för sexuella
övergrepp utan att pröva hur vanligt förekommande samma
egenskaper är hos barn, som inte varit utsatta för sexuella
övergrepp (fotnot 9).
Beträffande användandet av "anatomiska dockor" i
utredningar av sexuella övergrepp mot barn har man ännu
inte kommit fram till några vetenskapligt grundade normer
för tillämpning och tolkning. Forskningsresultaten är
motsägelsefulla. Det finns exempelvis inget entydigt stöd
för att barn som varit utsatta för sexuella övergrepp
hanterar dockorna på annat sätt än barn som inte varit
utsatta. Därför har användandet av dessa dockor för
utredning i rättsliga sammanhang förbjudits inom ett antal
jurisdiktioner i USA tills dess att vetenskapliga data
föreligger, som stöder dess validitet (Ceci & Bruck, se
fotnot 5). Det är vanligt förekommande att de anatomiska
dockorna används manipulativt. Förhörsledaren säger t ex
vilka personer dockorna kan tänkas föreställa. Och man ber
barnet visa med dockorna hur händelser, som man redan talat med
barnet om, gått
till. Detta kan leda till att barnet försöker gestalta det
man just pratat om, även om det inte är en självupplevd
händelse.
Det är viktigt att psykologer och psykiatriker blir
medvetna om de rättssäkerhetsrisker som är förknippade med
deras medverkan i rättsliga processer. Lenore Terr, en internationellt erkänd forskare,
professor i klinisk psykiatri vid San Francisco Medical
School, University of California, har klart redovisat
vikla höga krav
hon ställer på den barnpsykiatriska medverkan i rättsliga
sammanhang (fotnot 10). Hon understryker bl a vikten
av att barnpsykiatern inte använder ledande frågor, inte
omformulerar barnets utsagor till vuxensagor och
överhuvudtaget försöker undvika all påverkan.
"Do not 'preset' a child's play for him or her in the
course of evaluation, even though this is an
excellent treatment
technique" (min
understrykning).
Terr menar att målet måste vara att uppnå mer objektiva och
lyhörda utredningar av barnvittnen. Hon framhåller också
vikten av att psykiatern inte försätter sig i situationen
att samla hörsägenbevisning åt polisen, dvs att i
utlåtanden eller domstolsförhör med sina egna ord framföra
vad ett barn sagt.
Terr ser mycket allvarligt på förekomsten av vuxnas
indoktrinering av barn, särskilt i skilsmässo- ogh
vårdnadsmål, och hon uttrycker sig där mycket skarpt (sid
469-470):
"Difficult as these cases are to prove, the adult
indoctrination of children for the purposes of legal
witnessing must be
made unlawful [min
understrykning] ... Unless we effectively punish (hopefully
not by jailing them) those adults who put children up to
false denunciations, the number of child-parent
relationships tragically torn apart on this basis will
steadily increase."
Under senare år har i USA uppmärksammats ett ökande antal
ogrundade anmälningar om incest i vårdnads- och
umgängestvister. En framstående forskare och praktiskt
verksam barnpsykiater, som under senare år speciellt kommit
att ägna sig åt studiet av utredningsförfaranden och
tillkomsten av ogrundade incestanklagelser, är Richard
Gardner (fotnot 11), professor i klinisk barnpsykiatri vid
Columbia University i New York. Han föreläste nyligen i
Lund (1993-08-20) och presenterade då delar av sitt senaste
omfattande forskningsmaterial, som kommer att publiceras
inom de närmaste åren, och som belyser hur övernitiska
"utredare" (t ex psykiatriker, psykologer, poliser,
socialarbetare, dagispersonal m fl) genom sin egen
övertygelse, sin ensidiga informationsinsamling
(ofta i samråd med
ena föräldern)
sin frågeteknik och exempelvis missbruk av anatomiska
dockor får barn att "minnas" eller i varje fall påstå
saker, som de aldrig upplevt. För vissa barn kan denna
förvanskning av verkligheten leda till psykotiska
tillstånd.
Gardner tar också upp fenomenet med det i USA kraftigt
ökande antalet mål, där rituell satanism introduceras i
fall av påstådda sexuella övergrepp mot barn (1992, sid 472
f). Inte i något sådant fall har man, trots omfattande
systematiska undersökningar (av bl a FBI) (fotnote 12),
funnit något empiriskt belägg för de påstådda rituella
gärningarna. Gardner understryker att introduktionen av
sådana misstankar kan betraktas som ett kännemärke på
falska sexanklagelser.
© Astrid Holgerson, 1993
* *
* *
Atrid Holgerson opplyser i november 2001 at Lenore Terr er
sitert ovenfor ikke fordi hun alment uttaler seg realistisk
i overgrepssaker, men fordi selv hun for 15 år siden har
inntatt en fornuftig holdning.
Marianne Haslev Skånland
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Fotnoter
-----------
1
Trankell, Arne (1956): "Trovärdighetsutredningarnas
metodik". Svensk
Juristtidning,
Stockholm, sid 81-101.
2
Trankell, Arne (1963, 1971): Vittnespsykologins
arbetsmetoder.
Stockholm: Liber.
3
Holgerson, Astrid (1990): Fakta i målet – vittnespsykologins
bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda
rättsfall.
Akademitrykk AB, Edsbruk. Akademisk avhandling, Pedagogiska
institutionen, Stockholms universitet. Sid 36-49.
4
Loftus, E.F. (1979): Eyewitness
Testimony.
Cambridge, Mass.
5
Ceci, Stephen J & Bruck, Maggie (1993): "Suggestibility
of the Child Witness: A Historical Review and
Synthesis". Psychological
Bulletin, Vol
113, No 3, p 401-439.
6
Trankell, Arne (1980): "Något om rättssäkerheten vid
psykologers sakkunnigbedömning av vittnesbevisningen i
svensk brottmålsprocess". Svensk
Juristtidning,
Stockholm, sid 161-174.
7
Undeutsch, Udo (1967): "Beurteilung der Glaubhaftigkeit von
Zeugenaussagen". I Handbuch der
Psychologie.
Göttingen: Dr. C.J. Hogrefe.
8
Underwager, Ralph & Wakefield, Hollida (1990):
The Real World of Child
Interrogations.
Charles C. Thomas Publisher, Illinois, sid 18-27.
9
Emans, Robert (1988): "Psychology's responsibility in false
accusations of child abuse". Journal of Clinical
Psychology,
November 1988, Vol 44, No 6, sid 1000-1004.
10
Terr, Lenore C. (1986): "The Child Psychiatrist and the
Child Witness: Traveling Companions by Necessity, if not by
Design". Journal
of the American Academy of Child
Psychiatry, 25,4,
sid 462-472.
11
Gardner, Richard (1991): Sex Abuse Hysteria. Salem Witch
Trials Revisited.
Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.
Gardner, Richard (1991): The Parental Alienation
Syndrome.
Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.
Gardner, Richard (1992): True and False Accusations of Child
Sex Abuse.
Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.
12
Lanning, K.V. (1989): "Satanic, occult, ritualistic crime:
a law enforcement perspective". The Police Club,
October 1989, sid 62-83.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
II
Skriftligt underlag till en
del av det Astrid Holgerson som sakkunnigt vittne framförde
muntligt i Lagmannsretten i Trondheim (19 januari, 1994)
rörande påstådda övergrepp i en barnehave i Bjugn:
I Sverige liksom i USA synes det ha blivit allt mer vanligt
att ogrundade misstankar om sexuella övergrepp och incest
emanerar från professionellt verksamma, speciellt
incestfokuserade socialarbetare, psykologer och
psykiatriker. I en rättsprocess är det av väsentlig
betydelse att klarlägga uppkomstbetingelser av detta slag,
eftersom annars enskilda sakkunniguttalanden i en rättegång
oberättigat kan komma att tillåtas någon slags objektiv
betydelse.
I ett viktigt mål i Sverige nyligen, där en man beviljats
resning av Högsta Domstolen efter att ha dömts till 10 års
fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter, kunde det
genom utredning i den nya rättegången klarläggas att en
extrem påverkansprocess pågått mellan barnjour, kvinnojour,
barnpsykiatrisk klinik och polisen, delvis redan före det
allra första polisförhöret. Genom detta klarläggande
visades att flickan aldrig avgivit någon spontan egen
utsaga i polisförhören. Denna påverkansprocess, som kom i
dagen genom utredningen, fortsatte ända fram till den
förnyade rättsliga prövningen i Hovrätten. Hovrätten
avkunnade en enhälligt friande dom i december 1993.
* *
I Bjugn-utredningen har använts något som kallas "en
hypotetisk spørreform", vilken är manipulativ och ger
upphov till hypotetiska antaganden och föreställningar om
hur någonting kan ha gått till, även om det aldrig
inträffat. En sådan metod hör givetvis inte hemma i
rättsliga utredningar, där man skall försöka ta reda på vad
som faktiskt hänt. Metoden har introducerats av terapeuten
Tilman Furniss, som synes vara helt skrupelfri vad gäller
att till varje pris få barn att tala om sexuella övergrepp.
Metoden innebär i praktiken att man medvetet använder sig
av suggestion och inlärning för att få fram en förväntad
"berättelse". Innehåll och detaljer i berättelsen kan helt
formas av förhörsledarens frågor och tolkningar.
* *
Om förhör av detta slag åberopas i rättsliga sammanhang,
måste de i varje fall underkastas en ingående analys och
kritisk prövning. Juristerna måste vara medvetna om att
många av de psykologer och psykiatriker, som numera låter
sig anlitas i mål om incest och sexuella övergrepp tycks
sakna – eller avsiktligt bortse ifrån – vetenskaplig
kunskap om barns suggestibilitet, inlärnings- och
minnesförmåga.
* *
Domstolens psykologsakkunniga i Bjugn-målet, Elisabeth
Backe-Hansen och Knut Rønbeck, har inte företagit en
allsidig och förutsättningslös genomgång av relevant
vetenskaplig litteratur rörande sexuella övergrepp mot barn
(se separat lista över utelämnad betydelsefull litteratur
på området). De sakkunniga har ej heller kritiskt granskat
kvalitén på de referenser rörande övergrepp i daghem som de
godtyckligt valt att åberopa som stöd för sina slutsatser.
Astrid Holgerson
Fil dr
1994
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Några viktiga litteraturreferenser av relevans för den
psykologiska bedömningen av Bjugn-målet, vilka borde men ej
har ingått i underlaget för det sakkunnigutlåtande som av
givits av de av domstolen anlitade psykologerna, Elisabeth
Backe-Hansen och Knut Rønbeck:
*
Ceci, Stephen J. & Bruck, Maggie (1993):
"Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review
and Synthesis".
Psychological Bulletin, Vol 113,
No 3, side 401-439.
Coleman, Lee (1992): "Creating 'Memories' of Sexual Abuse".
Issues in Child Abuse Accusations, Vol 4, No 4,
sid 169-176.
Ganaway, G.K. (1991 August): "Alternative Hypothesis
regarding Satanic Ritual Abuse Memories". Paper presented
at the American Psychological Association Annual Meeting,
San Francisco.
Gardner, Richard (1991):
Sex Abuse Hysteria. Salem
Witch Trials Revisited. Creskill, N.J.: Creative
Therapeutics.
Gardner, Richard (1992):
True and False Accusations of
Child Sex Abuse. Creskill, N.J.: Creative
Therapeutics.
Lanning, K.V. (1992):
Investigator's Guide to
Allegations of 'Ritual' Child Abuse. Quantico,
Virginia: U.S. Department of Justice, National Center for
the Analysis of Violent Crime.
Loftus, Elizabeth F. (1979):
Eyewitness Testimony.
Cambridge, Ma.
Loftus, Elizabeth F. (1993): "The Reality of Repressed
Memories".
American Psychologist, Vol 48, nr 5,
sid 518-537.
Loftus, Elizabeth F. & Rosenwald, Laura A. (1993):
"Buried Memories – Shattered Lives".
American Bar
Association Journal, Vol 79, sid 70-73.
Mulhern, Sherrill (1991): "Satanism and Psychotherapy. A
Rumor in Search of an Inquisition". i J.T. Richardson, J.
Best & D. Bromley (Eds):
The Satanism Scare.
NY: Aldine de Gruyter.
Nathan, Debbie (1991): "Satanism and Child Molestation:
Constructing the Ritual Abuse Scare". i J.T. Richardson, J.
Best & D. Bromley (Eds):
The Satanism Scare.
NY: Aldine de Gruyter.
Ofshe, Richard J. (1992): "Inadvertent Hypnosis during
Interrogation: False confession due to Dissociative State;
Mis-identified Multiple Personality and the Satanic Cult
Hypothesis".
The International Journal of Clinical and
Experimental Hypnosis, Vol IX, no 3, sid 125-156.
Putnam, Frank W (1991): "The Satanic Ritual Abuse
Controversy".
Child Abuse & Neglect, Vol 15,
sid 175-179.
Sakheim, D.K. & Devine, S.E., (Eds) (1992):
Out of
Darkness. Exploring Satanism and Ritual Abuse. New
York:Maxwell MacMillan International.
Underwager, Ralph & Wakefield, Hollida (1990):
The
Real World of Child Interrogations. Charles C. Thomas
Publisher, Illinois.
*
Granskningen av psykologernas sakkunnigutlåtande skedde
inom mitt uppdrag som sakkunnigt vittne i Lagmannsretten i
Trondheim.
Astrid Holgerson Fil Dr
1994
* * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * *
III
Det følgende dokument er trykket her i en
avidentifisert
versjon, hvor det
avhørte barns identitet ikke offentliggjøres. Ulf Hammerns
navn er imidlertid beholdt, da det nå er vel kjent i
forbindelse med Bjugn-saken, og da han selv ikke ønsker det
hemmeligholdt.
Marianne Haslev Skånland
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Vittnespsykologisk kommentar til
"dommeravhør" den 23 februari 1993 med Svea (fingerat
namn). Sak nr 148/93 ./. Hammern m fl.
Förhöret har genomförts av kliniska pedagogen Anne-Kirsti
Ruud från Nic Waal Institutt i Oslo, som också avgivit en
skriftlig förklaring rörande förhöret. Bakom en
"envägsspegel" befann sig vid förhörstilfället domaren,
modern samt två utredare från polisen.
Att döma av utskriftens omfattning bör förhöret ha pågått i
minst 2 timmar.
Uppkomstbetingelserna
för vad Svea säger i detta
förhör utgörs först och främst av den ursprungliga
tillkomsten överhuvudtaget av de misstankar och påståenden
som nu under lång tid florerat människor emellan och i
pressen. Det är betydelsefullt i den vittnespsykologiska
analysen att utreda vem som uttalade den allra förste
utsagan, som kan ha innehållit någon antydan om
sexualitet, till vem, i vilken situation och vad den
faktisk innehöll. Fanns det kanske inte ens någon antydan i
sexuell riktning, utan det är något som från början
tolkades in av någon eller några och sedan spreds i allt
vidare kretsar. Vilka professionella krafter har funnits
med i utvecklingen av "berättelserna", och vad har dessa
professionella gjort?
I Sverige liksom i USA synes det ha blivit allt mer vanligt
att ogrundade misstankar om sexuella övergrepp och incest
emanerar från professionellt verksamma, speciellt
incestfokuserade socialarbetare, psykologer och
psykiatriker. I en rättsprocess är det av väsentlig
betydelse att klarlägga uppkomstbetingelser av detta slag,
eftersom annars enskilde sakkunniguttalanden i en rättegång
oberättigat kan komma att tillmätas någon slags objektiv
betydelse.
I ett viktigt mål i Sverige nyligen, där en man beviljats
resning av Högsta Domstolen efter att ha dömts till 10 års
fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter, kunde det
genom utredning i den nya rättegången klarläggas att en
extrem påverkansprocess pågått mellan barnjour, kvinnojour,
barnpsykiatrisk klinik och polisen, delvis redan före det
allra första polisförhöret. Genom detta klarläggande
visades att flickan aldrig avgivit någon spontan egen
utsaga i polisförhören. Denna påverkansprocess, som kom i
dagen genom utredningen, fortsatte ända fram till den
förnyade rättsliga prövningen i Hovrätten. Hovrätten
avkunnade en enhälligt friande dom i december 1993.
Förutsättningar att göra en fullständig vittnespsykologisk
utredning i rubricerade fall har inte förelegat. Jag har
emellertid ur utsagepsykologisk synvinkel noggrant studerat
ovannämnda förhör, med tillhörande förklaring från
förhörsledaren Anne-Kirsti Ruud, og kan beträffande detta
göra följande allmänna kommentarer.
Det framgår att Svea är väl införstådd med att hon skall
"hjälpa till" att lämna information i den här saken. Ruud
själv skriver att Svea "bærer preg av å være godt informert
om hele saken, hun refererer til ting hun har sett i
avisene og forskjellige ting moren har fortalt henne".
Detta är en allvarlig varningssignal om att Sveas utsagor
inte bygger på självupplevda händelser, utan på
föreställningar om hur det som hon har läst om i
tidningarna eller som hon har hört berättas om
kan
ha gått till.
Vad värre är, i detta förhör används något som kallas "en
hypotetisk spørreform", vilken är manipulativ och ger
opphov till hypotetiska antaganden och föreställningar om
hur någonting kan ha gått till, även om det aldrig
inträffat. En sådan metod hör givetvis inte hemma i rättsliga utredningar, där man
skall försöka ta reda på vad som faktiskt hänt. Metoden har
introducerats av terapeuten Tilman Furniss, som synes vara
helt skrupelfri vad gäller att till varje pris få barn att
tala om sexuella övergrepp. Metoden innebär i praktiken att
man medvetet använder sig av suggestion och inlärning för
att få fram en förväntad "berättelse". Innehåll och
detaljer i berättelsen kan helt formas av förhörsledarens
frågor och tolkningar.
Hela Ruuds förhör är ett enda långt exempel på manipulering
och målinriktad påverkan. Ruud är den som formulerar de
hypotetiska antagandena och försöker få Svea att hålla med
om att det kan ha varit på det eller det sättet,
om
något hänt.
Om förhör av detta slag åberopas i rättsliga sammanhang,
måste de underkastas en ingående analys och kritisk
prövning. Juristerna måste vara medvetna om att många av de
psykologer och psykiatriker, som numera låter sig anlitas i
mål om incest och sexuella övergrepp tycks sakna – eller
avsiktligt bortse ifrån – vetenskaplig kunskap om barns
suggestibilitet, inlärnings- och minnesförmåga.
Förutom att Ruud i detta fall använder en manipulativ metod
kommer hon med påståenden som inte har grund i materialet.
Hon säger exempelvis at Svea "holder fast ved samme
beskrivelse", trots att Svea över huvud taget inte gett
någon egen beskrivelse. Ruud påstår också att Svea gett en
detaljerad beskrivning av Ulf Hammerns hem. Av förhöret
framgår klart att Svea inte gör det. Hon säger t o m uttryckligen att
hon inte varit där (sid 54). Det är Ruud som på hypotetiska
antaganden gör en teckning av hur det kan ha sett ut hemma hos Ulf
Hammern.
Inga utsagepsykologiska realitetskriterier uppfylls i Ruuds
förhör med Svea. Svea uttalar över huvud taget inte någon
spontan utsaga som kan knytes till sexuella handlingar vare
sig med Ulf Hammern eller någon annan. Hon uttrycker heller
inga negativa känslor gentemot Ulf Hammern – tvärtom.
Det obehag Ruud påstår sig se hos Svea i förhörssituationen
kan ha sin förklaring i att Svea känner sig pressad av de
starka förväntningarna att hon skall berätta om "något",
som hon inte varit med om och som hon därför inte kan
beskriva.
De "troverdighetskriterier" Ruud uppger avslutningsvis i
sin förklaring:
• mest mulig detaljrike fremstillinger
• kongruens mellom følelsesuttrykk og beskrivelser
• at barnet underveis korrigerer seg selv
• når barnet formidler seg langs flere modaliteter, dvs
gjennom atferd, lek, verbale utsagn
• originale utsagn som vitner om at det har vært
selvopplevd
• når barnet kan gjengi handlingssekvenser og direkte tale
är till stor del hämtade från vittnespsykologin. Inget av
dessa kriterier är uppfyllda i det föreliggande förhöret.
Stockholm den 17 januari 1994
Astrid Holgerson
Fil dr
Vittnespsykologiska Forskningslaboratoriet
Stockholms universitet
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *